Venom (2018)

 

Det är superhjältefilmer likt denna som får filmälskare att se ner på genren. För Venom är en ganska uppenbar röra, med en orimligt underutvecklad handling, en av de sämsta skurkarna en superhjältefilm har sett och en överlag pinsam dialog. Detta kan självklart skyllas på dess korta speltid, men jag tror inte att det skulle bli bra ändå. Venom hittar aldrig sitt fotfäste, och det är det stora problemet. Filmen kommer till slut till ett abrupt slut, där två moraliskt olika cgi-monster slåss mot varandra, och katastrofen är fulländad. 

 

Men i katastrofer finns det oftast någon typ av ljuskälla, och denna gång är det Eddies relation till symbioten Venom. Trots att det var här filmen hade sin eviga kamp mellan komedi och drama, så var det ändå det som lyckades bäst. Det var underhållande på ett ganska klumpigt sätt, men det var tillräckligt. Jag tror fortfarande inte att Tom Hardy var mannen för jobbet, men det var i dessa stunder han verkligen fungerade. För visst är han ändå rätt charmig?

 

Trots detta, så är Venom inte en bra film. För under majoriteten av speltiden, ville en ta fram skämskudden - eller helt enkelt lämna biografen. Venom är katastrofal till samma grader som Fantastic Four (2015) och Batman v. Superman, och kommer förhoppningsvis likt dem glömmas och förnekas ganska snabbt. Det fanns inga aspekter i Venom som skulle kunna rädda filmen från dess öde. Att misslyckas. Venom är alltså en enda stor röra, men visst kunde vi ana att det skulle bli just så?