FICTIONAL EM.

Kvinnliga klassiker | A Room With a View & Bend It Like Beckham
 
För ett tag sedan lade jag upp ett inlägg där jag presenterade en ny utmaning. En utmaning där jag ville se mer klassiker, äldre filmer - fast med en twist. Jag ville att alla skulle ha en feministisk aspekt i sig. Därför fixade jag ihop en lista på tjugo filmer - som ni hittar här - som jag tänkte se och recensera. Från en början tänkte jag se alla i ordning efter release, men detta väljer jag nu att släppa. Tror det går snabbare om jag faktiskt får se vilken jag är sugen på att se. Detta är del två, ni hittar del ett här.
 
 
Handling
 
When Lucy Honeychurch and chaperone Charlotte Bartlett find themselves in Florence with rooms without views, fellow guests Mr Emerson and son George step in to remedy the situation. Meeting the Emersons could change Lucy's life forever but, once back in England, how will her experiences in Tuscany affect her marriage plans?
 
Mina tankar
 
Filmatiseringen av A Room with a View är precis lika händelselös som boken. Den är dock även precis lika härlig som boken, precis lika mysig som boken. Det är överlag en väldigt bra filmatisering i mina ögon, samt även en väldigt bra film. Efter detta förstår jag verkligen varför alla tycker om Helena Boham Carter så mycket, för hon är en helt fantastisk skådespelare. Till och med så här tidigt in i hennes karriär. Tycker att hon är en perfekt Lucy, då hon verkligen passar in med känslan samt miljön. Mitt enda problem med den här filmen måste ha varit Julian Sands som George. Det var inte alls så jag hade porträtterat honom när jag läste boken, hade mycket hellre sett en ung Ralph Fiennes i rollen. Det hade varit helt perfekt.
 
 
Handling
 
A comedy about bending the rules to reach your goal, Bend It Like Beckham explores the world of women's football, from kick-abouts in the park to freekicks in the Final. Set in Hounslow, West London and Hamburg, the film follows two 18 year olds with their hearts set on a future in professional soccer. Heart-stopping talent doesn't seem to be enough when your parents want you to hang up your football boots, find a nice boyfriend and learn to cook the perfect chapatti.
 
Mina tankar
 
Det känns helt orimligt att jag inte har sett Bend It Like Beckham tidigare, för det här kändes verkligen som en film jag skulle älskat när jag var lite yngre. Tyckte dock fortfarande om den nu, när jag är lite äldre (bara det att den hade varit ännu bättre om jag såg den för ett par år sedan). Kan verkligen se varför alla älskar den här filmen. Tyckte först och främst att den porträtterade ett kvinnligt fotbollslag på ett väldigt bra sätt, i alla fall sett till att den här filmen släpptes för sexton år sedan. Tyckte även om de kulturella aspekterna, som jag också tyckte behandlades på ett bra sätt (inte för att jag egentligen kan bedöma det). Men min favoritaspekt måste ändå ha varit förhållandet mellan Jess och Joe. Så fina tillsammans! Hur snygg är även inte Jonathan Rhys Meyers? 
Mina tankar kring den första säsongen av Stranger Things
 
Handling
 
In a small town where everyone knows everyone, a peculiar incident starts a chain of events that leads to the disappearance of a child - which begins to tear at the fabric of an otherwise peaceful community. Dark government agencies and seemingly malevolent supernatural forces converge on the town while a few locals begin to understand that there's more going on than meets the eye.
 
Det bästa med säsongen
 
Stranger Things är genuint bra serie, det är uppenbart. Det är självklart även därför hela världen verkar älska den här serien. Så det behöver vi knappt egentligen nämna, kvaliteten, eftersom den är så otroligt hög och genomgående. Därför måste jag säga att det bästa med säsongen faktiskt var seriens karaktärer. Allihopa är intressanta, allihopa spelar en roll i det hela. Det finns inte en enda karaktär som känns onödig just nu, och det tycker jag är jätte skönt. Sedan älskar jag även Stephen King-känslan hela serien har, överlag och med alla referenser som dyker upp överallt. 
 
Det sämsta med säsongen
 
Trots att Stranger Things är en så bra serie som det faktiskt är, så är jag hittills faktiskt inte helt och hållet såld på handlingen. Jag blev aldrig riktigt så fäst som jag trodde att jag skulle bli, som min pojkvän blir. Detta kändes verkligen som en introduktion för mig - en väldigt bra introduktion, självklart, men ändå en introduktion. Därför har jag ändå förhoppningar att jag i framtiden kommer vara mer fäst vid Stranger Things. Annars har jag egentligen inget dåligt att säga om serien. 
 
 
Säsongens bästa och sämsta karaktärer
 
När jag hade sett halva den första säsongen trodde jag att den här frågan skulle bli jätte lätt att besvara - för Mike var min överlägsna favorit. Men sedan blev det svårare och svårare med varje avsnitt, och nu har jag ingen aning vem jag ska välja. Jag älskar allihopa! Men eftersom jag faktiskt tyckte om Mike så mycket hela säsongen, så måste jag ändå benämna honom säsongens bästa karaktär. Säsongens sämsta skulle jag nog vilja ge Lucas. Inte för att jag inte tycker om honom, det gör jag, men han har inte fått någon egen berättelse än. Han har tagit minst plats, tyvärr.
 
Nästa säsong
 
Idag tänker jag fortsätta kolla på Stranger Things, genom att påbörja den andra säsongen. Här måste jag faktiskt säga att jag är väldigt exalterad då jag tror att jag kommer tycka om den andra säsongen mycket mer än vad jag tyckte om den första. Att jag kommer bli mer involverad. Detta på grund av att jag har hört att säsong två handlar mer om karaktärerna, att vi får veta mer om dem. Eftersom karaktärerna är min favoritdel av Stranger Things, så är detta något jag verkligen uppskattar. Sedan är jag även väldigt taggad på att få träffa Max! Och på att få se Steves redemption arc! Men som sagt, tror att den andra säsongen kommer vara mer i min smak än den första var. Även fast jag tyckte om den första väldigt mycket med. 
 
Betyg: ★★★★ av 5
Jag såg alla Mission Impossible-filmerna på en dag | Vad tyckte jag?
 
Igår bestämde jag mig för någon anledning att jag idag skulle se alla Mission Impossible filmerna. Detta känns helt orimligt, då det inte är min typ av film - och jag tycker verkligen inte om Tom Cruise. Men det var något jag bestämde mig för, och något jag även slutförde. Idag, den 24 maj, såg jag alla fem Mission Impossible-filmer som just nu finns ute. Läs vidare för att se vad jag tyckte om alla. 
 
 
Mission Impossible
 
Det här kändes faktiskt, oväntat nog, som en väldigt oambitiös start på en filmserie. Det kändes lite som att de förlitade sig på tv-serien, att det var de fansen som skulle se denna filmserie. Därför förstod jag inte jätte mycket av vad som faktiskt hände, speciellt inte aspekterna till Ethans jobb. Men den var ändå helt okej, skulle jag vilja säga. Speciellt scenen i slutet med tåget, där kändes allt väldigt planerat och snyggt. Annars kändes den lite väl förutsägbar och medioker för att ha startat upp en så här stor filmserie. 
 
 
Mission Impossible II
 
Undrar vad som egentligen gick fel med denna andra Mission Impossible filmen. Allt, om jag skulle få gissa. Det enda som var bra med den här filmen, om jag ska vara ärlig, var Dougray Scott som känns gjord för sin roll. Men annars var detta bland det tråkigaste jag har sett. Allt vi fick var Tom Cruise' obehagliga hår och massor av slow motion-scener. Det fanns även en stor avsaknad av action, vilket känns lite konstigt i en spionfilm. Detta var en riktigt dålig film, faktiskt. Thandie Newton är dock fantastisk, Dougray med. 
 
 
Mission Impossible III
 
Anledningen bakom varför den tredje Mission Impossible filmen var så bra som den faktiskt var, för mig, var det faktum att den började med slutscenariot och sedan visade hur det hade blivit så. Det gjorde så att vi hade något att se fram emot, vilket jag tycker Mission Impossible filmerna innan har haft problem med. Spänningen, alltså. Sedan tycker jag även om att de introducerade något som faktiskt kunde bli en svaghet för Ethan, Julia. Det gav också den här filmen en större mening. Speciellt när filmen faktiskt bara handlade om att han skulle rädda henne, i princip. Skönt att de introducerade Simon Pegg också, han passar in perfekt. ★½
 
 
Mission Impossible: Ghost Protocol
 
Det här var bättre än de tre första, och det hade jag faktiskt förväntat mig. Allt kändes mer moderniserat, med bättre kvalitet och en bättre berättelse. Samtidigt som vi faktiskt för första gången fick relativt mycket action - väldigt koreagraferad action, till och med. En aspekt som jag verkligen uppskattade med den här, förutom att den var mycket bättre gjord, var att den inte handlade om något inuti själva huvudgänget. I den första filmen handlade allt självklart om det, i den andra hade vi en infiltratör och i den tredje var det Ethans bästa vän. I denna fanns ingenting sånt, och det var jätte skönt. Skönt att faktiskt få en gruppdynamik. ½ Detta var min favorit!
 
 
Mission Impossible: Rogue Nation
 
Jag måste faktiskt säga att jag blev besviken när mitt maraton avslutades med Rogue Nation, för jag trodde att den här filmen skulle vara mycket bättre än den faktiskt visade sig att vara. Som jag tidigare har nämnt så är jag all for moderniseringen av Mission Impossible (tycker till och med att det är dags att byta huvudkaraktär nu), men nu kändes det lite väl kommersiellt. Till exempel biljakten med bmw-bilen, herregud. Men vad jag kan säga om Rogue Nation var i alla fall att den var väldigt underhållande, då filmen hade ett väldigt högt tempo hela tiden. Inte den bästa Mission Impossible, inte den sämsta. Någonstans i mitten.