Venom (2018)

/ Marvel
 
Venom
 
Det är superhjältefilmer likt denna som får filmälskare att se ner på genren. För Venom är en ganska uppenbar röra, med en orimligt underutvecklad handling, en av de sämsta skurkarna en superhjältefilm har sett och en överlag pinsam dialog. Detta kan självklart skyllas på dess korta speltid, men jag tror inte att det skulle bli bra ändå. Venom hittar aldrig sitt fotfäste, och det är det stora problemet. Filmen kommer till slut till ett abrupt slut, där två moraliskt olika cgi-monster slåss mot varandra, och katastrofen är fulländad. 
 
Men i katastrofer finns det oftast någon typ av ljuskälla, och denna gång är det Eddies relation till symbioten Venom. Trots att det var här filmen hade sin eviga kamp mellan komedi och drama, så var det ändå det som lyckades bäst. Det var underhållande på ett ganska klumpigt sätt, men det var tillräckligt. Jag tror fortfarande inte att Tom Hardy var mannen för jobbet, men det var i dessa stunder han verkligen fungerade. För visst är han ändå rätt charmig?
 
Trots detta, så är Venom inte en bra film. För under majoriteten av speltiden, ville en ta fram skämskudden - eller helt enkelt lämna biografen. Venom är katastrofal till samma grader som Fantastic Four (2015) och Batman v. Superman, och kommer förhoppningsvis likt dem glömmas och förnekas ganska snabbt. Det fanns inga aspekter i Venom som skulle kunna rädda filmen från dess öde. Att misslyckas. Venom är alltså en enda stor röra, men visst kunde vi ana att det skulle bli just så?
 
Betyg 2 av 5
 
Ps, 
 
- Vem ska lära manusskrivarna att det inte är roligt att använda "pussy" som en själlsord? 
- Varför var inte Bride of Venom huvudrollen i denna film istället? 

Wedding of Dreams och Love In Design | Hallmark 2018

/ Hallmark
 
Nu är dags för det åttonde Hallmark-inlägget för i år. Åttonde! Det börjar bli lite väl många för att faktiskt länka alla inlägg direkt här, så för att läsa alla mina recensioner av årets filmer, klicka er in på min kategori "Hallmark". Jag kollar på alla filmer de släpper i år, och i år följer jag som sagt Hallmarks egna indelning av dess filmer. Nu var det dags för att recensera filmerna som hamnade mellan Summer Nights och Fall Harvest, nämligen Wedding of Dreams och Love In Design. Hoppas ni hittar något som faller er i smaken.
 
 
Wedding of Dreams
 
In the sequel to Summer of Dreams, it's been a year since Debbie's smash hit "Wonderland." Now living in a small town, she's found true love and left the music industry behind to teach kids the value of their own musical talents. But when her manager begins to pull her back into the limelight to celebrate the 20th anniversary of her first single, "Out of the Blue," Debbie has to decide which will come first – music or love?
 
Mina tankar 
 
Egentligen vet jag inte vad jag förväntade mig eftersom jag inte tyckte om Summer of Dreams, filmen denna är en uppföljare till, men jag tyckte inte Wedding of Dreams var vidare bra. Mitt främsta problem med Summer of Dreams var även mitt främsta problem med Wedding of Dreams, att själva "superstjärna" aspekten är så himla töntig. Framträdandena är jätte dåliga och allt känns bara allmänt konstigt att hon ska göra en comeback. Tror filmen hade varit mycket bättre om hon hade haft en annan karriär än artist, för själva småstadslivs aspekten är mysig. Slöseri av potential. ½
 
 
Love in Design 
 
In need of a shakeup on her home-makeover TV show, star Hannah is sent to her small New England hometown to renovate the historical Lewisburg Manor. When old flame Jeff is assigned to make sure Hannah's design preserves the historical manor, the two must find harmony between the old and the new.
 
Mina tankar 
 
Jag trodde att Love in Design skulle bli en av de bästa Hallmark-filmerna jag har sett på länge, men jag måste faktiskt säga att det är en av de sämre. Jag är faktiskt jätte besviken. Men det känns som att det blir så väldigt ofta med Hallmark, att de väntat bra filmerna blir sämre och tvärtom. Varför jag inte tyckte den här filmen var så bra var eftersom att den inte riktigt hade någon substans. Vi gick aldrig in på djupet, och vi fick alrig riktigt reda på något. Jag är även väldigt besviken över att det inte handlade lika mycket om inredning som jag trodde att den skulle göra. Som sagt - allt behandlades bara på ytan. Tråkigt nog. 

Filmer jag har sett på den senaste tiden #5

/ Recension: Film
 
Till skillnad från alla de andra inläggen jag har skrivit i den här stilen, så tänkte jag nu börja inkludera de filmer jag har sett förut. Alltså kommer det inte bara vara filmer jag har sett för första gången, utan filmer jag även ser för andra - eller till och med tredje, fjärde, femte - gången. Tänkte att det kunde vara kul att se vad jag tycker om filmen, trots att jag har sett den förut. Åsikter samt smak ändras ändå. Så jag hoppas att ni uppskattar denna ändring, så tar vi och kör igång med inlägget! Detta är även bara ett urval av filmer jag har sett på den senaste tiden, inte alla. Har sett orimligt mycket filmer hittills i september (och ändå såg jag ingen film på tio dagar när jag var bortrest). 
 
Iron Man 2 (2010) ♻️
 
Trodde verkligen inte att jag skulle kolla om Iron Man 2, eller någon Iron Man faktiskt, inom en snar framtid. Men det gjorde jag - och jag måste faktiskt säga att jag blev positivt överraskad. I mitt minne var Iron Man 2 en av de sämre filmerna Marvel har skapat, i mitt minne tyckte jag inte om Tony Stark överhuvudtaget. Nu anser jag att Iron Man 2 är en av de bättre filmerna (men jag tycker fortfarande inte om Tony Stark). Filmen var ganska långsam, men alla delar där vi faktiskt fick Iron Man-action var fantastiska. Speciellt slutscenerna tillsammans med War Machine. En genuint bra film, som faktiskt har åldrats bra. ½
 
Thor (2011) ♻️
 
Sedan kollade jag även om Thor, en film jag har sett ett antal gånger. Den var ungefär precis lika bra den här gången som den har varit varje gång jag har sett den innan. Thor är en väldigt rolig film, vilket är lätt att glömma bort. Den är otroligt underhållande - men vad som är bra, är att den även är otroligt emotionell. Speciellt alla scener som har med Loki att göra, och det faktum att han blev kidnappad av Odin när han var ett barn. Scenen där han konfronterar Odin är en av de bästa Marvel har gett oss. 
 
All of My Heart (2015) och All of My Heart: Inn Love (2017)
 
Eftersom det kommer en tredje All of my Heart-film i år, så tänkte jag att jag skulle kolla på de två filmer som redan finns. All of My Heart och All of My Heart: Inn Love. Detta är jag väldigt glad över, eftersom jag tyckte om dessa filmer jätte mycket. Båda två var precis lika fantastiska, och precis lika mysiga. Båda filmerna var väldigt lättsamma, med fantastiska karaktärer. Tycker även att det var skönt att vi inte fick ett forcerat förhållande mellan huvudkaraktärerna, utan att vi istället får grund till det. I den första filmen blev de förälskade, i den andra filmen hade de problem, i den tredje filmen kommer vi få ett bröllop. Fint. ½
 
 
Autumn Dreams (2015)
 
Jag hade en period för två veckor sedan där jag enbart kollade på höstiga Hallmark-filmer, och detta var en av dem. Förutom det, så var det här även en av de bästa jag såg. Tyckte om premissen och handlingen i sig, men det bästa var ändå karaktärerna och hur de fungerade tillsammans. Autumn Dreams kändes mer genuin än Hallmark-filmer kan göra, vilket var väldigt kul att se. En av de bästa från kanalen som jag har sett till och med! Jill Wagner och Colin Egglesfields kemi lyfte verkligen den här filmen. ★½
 
Sierra Burgess Is a Loser (2018)
 
Wow, vilken röra den här filmen var. Jag var helt övertygad om attt Sierra Burgess Is a Loser skulle vara en fantastisk film, men överallt fanns det problem. Speciellt problem i hur saker och ting porträtterades. Till exempel det faktum att Sierras beteende porträtterades som okej, när Jamey och Veronica förlät henne. Samtidigt som det skämtades om att vara döv, samtidigt som vi blev överrösta av fatphobia. Denna film var katastrofal, vilket var synd, eftersom den hade kunnat vara hur bra som helst. 
 
Little Italy (2018)
 
Vi alla förväntade nog oss att det här inte skulle vara något vidare, och det var det inte heller. Vad jag inte hade förväntat mig dock, var hur stereotypisk på gränsen till rasistisk den var. Inte bara de "italienska" huvudkaraktärerna, utan alla icke-vita karaktärer de mötte utöver. Till exempel Luigi, som Leo inte kunde acceptera som italienare på grund av hur han såg ut. Det hela var nästan obehagligt att kolla på, vilket inte är en känsla en vill få ut av en romantisk komedi. Obehag. Emma Roberts var charmig, men annars var det här bara en hög av problematik.