FICTIONAL EM.

Mamma Mia! Here We Go Again (2018)
 
 
Handling
 
Ten years later on the Greek island of Kalokairi, Sophie is pregnant and runs her mother’s villa. Concerned that she can't do it all by herself, with Tanya and Rosie’s guidance, Sophie will find out more about Donna’s past and how she ran the hotel, met each one of Sophie’s dads and raised a baby, all on her own – with an unexpected visit of someone she had never met before: her grandmother. 
 
Mina tankar
 
Varje gång Mamma Mia visas på tv samlas min familj - det finns ingen chans överhuvudtaget att vi kommer missa en möjlighet att se den. Så tror jag att det är för många svenskar. Att många har den inneboende känslan att Mamma Mia är något alldeles speciellt. Därför samlades vi allihopa igår igen - i en varm fullsatt biograf, för att igen efter tio år få känna denna samhörighet som stavas Mamma Mia. Att se Mamma Mia! Here We Go Again var därför mer av en upplevelse. För där satt vi, vi hundratals människor - och njöt. Njöt av Abba, njöt av Mamma Mia, njöt av varandra. Det var igen, något alldeles unikt. Något ingenting kan ta ifrån oss.
 
I denna uppföljare får vi egentligen två berättelser. Hur Donna träffade alla pappor, och hur alla hanterar Donnas bortgång, med fokus på Sophie. I detta upplägg finns både filmens styrkor och svagheter. Från en början skapar detta konstanta hopp mellan Donna och Sophie förvirring. Det är svårt att komma in i filmen och allt känns allmänt väldigt pinsamt. Men desto mer vi ser av Lily James' version av Donna, desto bättre känns filmen. Detta är rätt överlägset filmens bästa aspekt. Det kan till och med gå så långt att säga att filmen hade varit rejält mycket bättre om den bara hade varit med Lily James och tillbakablickarna - men då hade vi inte fått se Colin Firth, Amanda Seyfried och Stellan Skarsgård, vilket jag om någon inte hade gått med på. 
 
Ett till bestående problem jag fann med filmen var att de yngre versionerna av Bill, Sam och Harry kändes väldigt endimensionella. Det fanns inte mycket till dem förutom det faktum att de skulle bidra till Donnas berättelse. Självklart är det bra - men det hade varit roligt att få lite mer kött till dess karaktärer, med. Men förutom dessa små (läs: enorma, men vi väljer att se över det eftersom det är Mamma Mia) problem med handlingen, så tycker jag att filmens alla delar passar ihop rätt bra. Mamma Mia! Here We Go Again är ett lyckopiller precis som den första filmen, och jag tycker att det är en jätte bra film. Självklart är jag partisk - men vem bryr sig egentligen? Det är Mamma Mia! My My!
 
 
Mina favoritframträdanden
 
- When I Kissed the Teacher
- One of Us
- Why Did It Have To Be Me?
- Knowing Me, Knowing You
- My Love, My Life
 
(egentligen alla)
Ant-Man and the Wasp (2018)
 
 
Handling
 
In the aftermath of 'Captain America: Civil War,' Scott Lang grapples with the consequences of his choices as both a Super Hero and a father. As he struggles to re-balance his home life with his responsibilities as Ant-Man, he's confronted by Hope van Dyne and Dr. Hank Pym with an urgent new mission. Scott must once again put on the suit and learn to fight alongside The Wasp as the team works together to uncover secrets from their past.
 
Mina tankar
 
Vi fick ungefär vad vi hade förväntat oss med Ant-Man and the Wasp. Filmen hade blivit beskriven som en familjekomedi, vilket den var. Skådespelarna hade innan haft svårt att beskriva Ghost som en skurk, vilket vi också fick bevisat. Det var ingenting som var överraskande med Ant-Man and the Wasp - vilket var skönt, men samtidigt gjorde en lite besviken. 
 
Jag var inte världens största fan av den första filmen, Ant-Man. Jag var glad över att Marvel gjorde något annorlunda, och att Paul Rudd fick chansen i denna värld, men annars tyckte jag inte att den var riktigt där, som andra Marvel-filmer är. Ant-Man and the Wasp har lite samma problem. Det är en väldigt simpel film, som inte riktigt passar in i det stora hela, Marvel Cinematic Universe. Det blir en film som är underhållande i stunden, men känns sämre med tiden. Precis som den första.
 
Men till skillnad från Ant-Man, tycker jag att det här är en genuint bra film. Vi har en handling som flyter på, utan att bli för mycket, och vi har ett par fantastiska karaktärer som bidrar med fantastiska relationer. Det är främst detta som gör filmen till en riktigt bra familje-komedi. Om det skulle ses helt och hållet som en superhjältefilm, skulle Ant-Man and the Wasp inte hålla upp. För den här filmen handlar mer om individerna bakom dräkterna. Bakom maskerna. Detta är vad som gör Ant-Man and the Wasp unik. 
 
Till slut tycker jag att den här filmen lyckas med vad den vill åstadkomma. Det är en skön paus från Infinity War, samtidigt som den bygger upp till framtiden och ger mer kött till ett par karaktärer vi tyvärr inte får se lika mycket som vissa andra. Ant-Man and the Wasp existerar som en bra film, utan att betyda alldeles för mycket i tidslinjen. Den existerar, utan att flytta berg. Den är bra, utan att vara revolutionerande. Ant-Man and the Wasp är precis vad filmstudion - och vi fans - behövde just nu. 
 
 
Övriga tankar
 
- Nu känns det nästan bekräftat att vi kommer få en Young Avengers-film, eller i alla fall att de kommer vara en del av Marvels framtid. Det finns ingen chans att Cassies manus är vad det är, utan att hinta till Stature. 

- Den där end credits-scenen var en av de bästa Marvel någonsin har visat oss. Den var hjärtkrossande, den var chockerande - men även så himla smart och genomtänkt. Too soon, men ändå skönt.  
Filmer jag har sett på den senaste tiden #3
 
Mary Shelley (2017)
 
Mary Shelley Wollstonecraft är ungefär den coolaste människan som någonsin har levt. Hennes liv är så otroligt intressant, och så otroligt fascinerande att det egentligen borde vara omöjligt att göra en så ointressant film om henne. Men detta var precis vad detta gäng lyckades med. Att skapa en ointressant film om världens mest intressanta kvinna. Detta på grund av att den nästintill enbart handlar om hennes förhållande med Percy Shelley (som heller inte var lika giftigt som det visas upp i filmen), samt att filmen innehåller noll gotiska element. Detta är en film om skaparen av science fiction! Gör den intressant! Visa upp hur fantastisk hon var! Snälla. 
 
Café Society (2016)
 
Jag är 100% emot Woody Allen. Han är en äcklig och hemsk man, och jag vill inte ge honom några pengar överhuvudtaget. Därför förstår jag inte riktigt hur det blev att jag såg Café Society på Netflix. Men nu är det gjort, jag kommer förhoppningsvis aldrig se en av hans filmer lagligt igen, men nu är det gjort. Tyckte överlag att filmen var helt okej, trots att den enbart bestod av människor som var otrogna mot varandra. Ångrar lite att jag inte såg Magic in the Moonlight istället, när jag så prompt tydligen skulle se en film av denna hemska varelse. Men som sagt - denna var helt okej. Tycker ändå om Steve Carrell. 
 
Set It Up (2018)
 
Det känns som hela världen i princip har sett The Kissing Booth. Det känns även i princip som att hela världen älskar The Kissing Booth. Själv tycker jag att Set It Up är mycket bättre, med ett mer intressant koncept som även är bättre utfört. Tycker främst om det faktum att huvudkaraktärerna faktiskt tar alla konsekvenser för att göra vad som är rätt. Berätta sanningen. Tycker det är ett fint budskap. Sedan lyfter även den fantastiska Zoey Deutch denna film med sin smittsamma energi. Den hade inte varit så bra som den var nu utan henne. Överlag en väldigt underhållande och karismatisk film, precis som jag ville att den skulle vara. 
 
A Cinderella Christmas (2016)
 
Visst innehåller inte den här filmen världens bästa skådespelar-insatser, visst känns den överdriven, visst är Nicholas ett arsle, men jag tycker om den ändå. Tycker ändå om användadet av Cinderella-berättelsen, tycker ändå att det är en väldigt mysig berättelse. Sedan spelar Peter Porte Nicholas, vilket aldrig är något jag skulle tacka nej till. Detta var en film som tillfredsställde mig, vilket ibland är allt som behövs för mig att verkligen, verkligen tycka om en film. ½ 
 
 
Blame (2017)
 
Det kan inte bara vara jag som ångrar saker jag inte gjorde när jag var yngre, eller hur? En av dessa grejer är att jag inte var kär i en lärare. Jag vet, det är antagligen en plåga, men ändå ganska kul. Ganska spännande. Eftersom jag missade min chans följer jag därför teacher crush community-bloggar på tumblr - samt kollar på filmer med lärare/elev förhållanden. Dessa tre sista såg jag bara på grund av den anledningen, där Blame var först ut. Detta var en film jag faktiskt verkligen tyckte om, för den fick en att tänka. De förklarade aldrig något för oss, de bekräftade aldrig något. En fick lista ut saker själv, vilket kan vara skönt ibland. Tyckte även om dynamiken mellan alla karaktärer, hur vissa förhållanden var destruktiva, vissa var nyttiga. Överlag en bra film. ½
 
Molly Maxwell (2013)
 
Sedan tittade jag på Molly Maxwell, och herregud. Paret i den här filmen - Molly och Ben - stirrade upp så mycket känslor hos mig. Det var så himla fint alltihop, och matade verkligen min uppenbara lärare/elev förhållande-fetish. Molly Maxwell var även en sådan film där en måste pausa ibland, eftersom allt känns så äkta, vilket jag alltid anser som en positiv aspekt till romantiska filmer. Mitt enda problem med den här filmen var det faktum att Molly sa nej till Ben i slutet, efter de faktiskt hade hittat en lösning. Mitt liv hade i princip varit fullbordat om de hade fortsatt varit tillsammans, om filmen hade haft ett lyckligt slut. Men så blev det tyvärr inte. Älskade i alla fall att se dem tillsammans den tid jag fick, älskade att se dem hemma hos Ben, se hur de kollade på varandra i skolan. Ugh. ½
 
Daydream Nation (2010)
 
Innan jag började kolla på Daydream Nation visste jag nog egentligen inte vad jag skulle få se. Vad den här filmen faktiskt skulle handla om. Därför blev jag nog ganska chockad när en stor aspekt handlade om seriemördare. Detta är inte vad jag vill se mitt på natten! Jag ville se den här filmen på grund av de romantiska aspekterna, och därför blev jag faktiskt väldigt besviken. Om jag hade vetat vad filmen verkligen handlade om, hade jag nog inte sett den från en början. Tyckte dock i alla fall att de sista minuterna av filmen var väldigt välgjorda, speciellt inför bilkraschen. Annars var det här tyvärr ingenting för mig. ½