Filmrecension | Black Panther

/ Marvel, Recension: Film
 
 
 
 
Black Panther, årets antagligen främsta film, är här. En actionfylld Marvel-film, där vi återser T'Challa och slår ett slag för mångfald. Det är en väldigt viktig film det här, både on- och off-screen. Vi får en film om ett Afrika utan kolonisatörer, vi får en film om Wakanda - och redan vid introt märks det att det här kommer att vara en annorlunda film. Något vi aldrig har sett förut i Marvels universum. För Black Panther visar sig att vara en mer personlig berättelse, och det är verkligen något superhjältegenren behöver just nu. 
 
Det är en väldigt simpel berättelse vi matas med - T'Chaka är död, och T'Challa ska bli kung. Men för att bli kung måste T'Challa överkomma ett par utmaningar, bland annat det faktum att N'Jobu fick en son, N'Jadaka, som vill ha tronen åt sig själv. Men vad vi egentligen får är en berättelse om Wakanda. En berättelse om detta tekniska underverk, dess stammar, dess invånare. Vi får fantastisk musik, vi får ett fantastiskt landskap - en guide till Wakanda. 
 
Ett problem som uppstår med Black Panther i och med detta, är att T'Challa som karaktär försvinner i mängden. Det är inte ofta han uttrycker sig i långa meningar, samtidigt som han försvinner under sekvenser i filmen. Det blir lite av en Black Panther film utan Black Panther, när dess huvudkaraktär faktiskt är relativt ointressant. Detta leder dock till att vi får lära känna de andra karaktärerna - Nakia, Okoye, Shuri, Ramonda - bättre. Dessa fyra otroliga kvinnor blir istället filmens största stjärnor.
 
Det finns dock även ett problem med en annan karaktär i filmen - dess antagonist, Erik Killmonger/N'Jadaka. Marvel har svårt att skapa riktigt bra skurkar i sina filmer, och detta är inget undantag. Killmonger får aldrig något djup, trots att det finns potential. Han bidrar istället till filmens förutsägbarhet, som också redan var ett problem i sig. Jordan är fantastisk som Killmonger, men det räcker helt enkelt inte till i och med den roll han får. Antagonisten är ointressant.
 
Men trots att det finns problem med Black Panther som film, så känns det ändå som ett steg i rätt riktning. Det är en film där nästintill hela skådespelarskaran är mörkhyad, där regissören är mörkhyad. Det är helt fantastiskt, oavsett vad en personligen tycker om filmen i sig. Vad vi får av Black Panther är dock även en väldigt personlig upplevelse, som är visuellt vacker med några fantastiskt gjorda actionscener. Vi får även lära känna Wakanda, T'Challas själ - och det är tillräckligt. Black Panther är överlag en bra film, och exceptionell afrofuturism.
 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: