Mamma Mia! Here We Go Again (2018)

 

Ten years later on the Greek island of Kalokairi, Sophie is pregnant and runs her mother’s villa. Concerned that she can't do it all by herself, with Tanya and Rosie’s guidance, Sophie will find out more about Donna’s past and how she ran the hotel, met each one of Sophie’s dads and raised a baby, all on her own – with an unexpected visit of someone she had never met before: her grandmother. 

 

 

Varje gång Mamma Mia visas på tv samlas min familj - det finns ingen chans överhuvudtaget att vi kommer missa en möjlighet att se den. Så tror jag att det är för många svenskar. Att många har den inneboende känslan att Mamma Mia är något alldeles speciellt. Därför samlades vi allihopa igår igen - i en varm fullsatt biograf, för att igen efter tio år få känna denna samhörighet som stavas Mamma Mia. Att se Mamma Mia! Here We Go Again var därför mer av en upplevelse. För där satt vi, vi hundratals människor - och njöt. Njöt av Abba, njöt av Mamma Mia, njöt av varandra. Det var igen, något alldeles unikt. Något ingenting kan ta ifrån oss.

 

I denna uppföljare får vi egentligen två berättelser. Hur Donna träffade alla pappor, och hur alla hanterar Donnas bortgång, med fokus på Sophie. I detta upplägg finns både filmens styrkor och svagheter. Från en början skapar detta konstanta hopp mellan Donna och Sophie förvirring. Det är svårt att komma in i filmen och allt känns allmänt väldigt pinsamt. Men desto mer vi ser av Lily James' version av Donna, desto bättre känns filmen. Detta är rätt överlägset filmens bästa aspekt. Det kan till och med gå så långt att säga att filmen hade varit rejält mycket bättre om den bara hade varit med Lily James och tillbakablickarna - men då hade vi inte fått se Colin Firth, Amanda Seyfried och Stellan Skarsgård, vilket jag om någon inte hade gått med på. 

 

Ett till bestående problem jag fann med filmen var att de yngre versionerna av Bill, Sam och Harry kändes väldigt endimensionella. Det fanns inte mycket till dem förutom det faktum att de skulle bidra till Donnas berättelse. Självklart är det bra - men det hade varit roligt att få lite mer kött till dess karaktärer, med. Men förutom dessa små (läs: enorma, men vi väljer att se över det eftersom det är Mamma Mia) problem med handlingen, så tycker jag att filmens alla delar passar ihop rätt bra. Mamma Mia! Here We Go Again är ett lyckopiller precis som den första filmen, och jag tycker att det är en jätte bra film. Självklart är jag partisk - men vem bryr sig egentligen? Det är Mamma Mia! My My!

 

 

- When I Kissed the Teacher

- One of Us

- Why Did It Have To Be Me?

- Knowing Me, Knowing You

- My Love, My Life

 

(egentligen alla)